dethandlarommalin

Det är läskigt hur mycket som förändrats på ett år. Hur mycket jag har förändrats. Hur mycket jag har växt som person, i vardag, på jobbet, överallt. När jag tänker tillbaka kan jag knappt förstå att mitt liv såg ut som det gjorde för ett år sedan. Sista året i trean, höstlov. Jag var sjuk, i flera månader. Jag bytte ut så mycket. Inte för att jag själv tänkte: "hm, de har funnits i mitt liv så pass länge nu så nu vill jag ha något nytt" nejnej. Utan för att jag stöttes iväg, här och var, bland de som jag aldrig kunnat tro det om. Jag är mig lik, jag är jag liksom och det var jag för ett år sedan också. Men nu, jag är ännu mer jag, jag är ännu säkrare på vem jag är och hur jag är. Hur jag vill vara och vad jag ska göra för att komma dit. Jag vet mer vad jag vill. Hela mitt liv är inte utstakat, såklart, men jag vet vad som kommer hända närmsta tiden. Och jag ser fram emot det. Jag riktigt längtar. Samtidigt som det är skrämmande. Det är läskigt och jag ska klara mej själv, i ett år. Inte helt själv såklart, men bort från all den närhet och trygghet jag känner här. Det är läskigt, men vore det inte lika läskigt att stanna kvar. Stoppa upp livet och tro att man inte kan göra allt man vill. Nä för jag vet att allt jag vill göra, det kan jag göra. jag vill så gärna, ber till Gud, och får hjälp därifrån. Gud gör mig stark. Så för ett år sedan, hade jag inte kunnat tro att jag skulle sitta här och skriva om hur mycket som ändrats. Men jag är glad för det, för trots allt är jag lycklig. Jag har en toppenfamilj och jag har underbara vänner, som ställer upp när det behövs, och mycket oftare än så. Men skillnaden är det som är det läskiga. Fortfarande. Hur man så gärna vill förtränga något, låtsas att det inte hänt och gå vidare. Hur jag lurat mej själv att tro att jag längre inte brydde mej. Det är fel. Och jag tror att jag alltid kommer att bry mej. Men jag kommer att gå vidare, kommer skapa nytt och troligen vara med om detsamma igen. Jag kommer fortfarande att bry mej, bry mej om dej. Men det betyder inte att jag lägger allt bakom mej och förlåter allt. Jag accepterar dina ursäkter men det betyder inte att jag behöver ge dej nya chanser till att såra mig lika mycket igen. Jag kan förlåta dej och allt du gjorde, men det betyder inte att jag någonsin kommer släppa dej inpå mitt liv igen. Och det, min vän, är jag fullt medveten om nu.