Ursäkta att jag inte bloggat.
Jag jobbar mycket, väldigt mycket. Igår kväll mötte jag upp Janina, mycket välbehövligt. Vi skulle bara sticka till Starbucks och hänga lite, men det blev en händelserik kväll. Som vanligt när det handlar om oss. Jag ska berätta om vad som hände.
Janina hämtade upp mig, och vi begav oss mot Prince Frederick. Vid trafikljuset skulle vi svänga vänster. Vi stod i filen och väntade på grönt ljus. På högersidan går en kvinna, full. Vi tittar nyfiket på henne när vi väntar. Hon vinglar fram längs vägkanten. Hon stannar upp, drar ner byxorna och sätter sig ner på räcket för att kissa. Vi fortsätter titta lite förvånat, och frågar oss själva om vi verkligen ser rätt. Men ja, det gjorde vi. Janina tittar växelvis på trafikljuset och kvinnan. Vi båda tittar på kvinnan när hon plötsligt faller ner. Hon ramlar baklänges och hamnar i buskarna. Jag tänkte tanken att springa ut och till henne, men det vore inte en bra idé med tanke på all trafik. Till slut får vi grönt ljus, svänger vänster, gör en U-sväng och väntar vid rödljuset för att få köra över korsningen. Vi diskuterar i bilen vad vi bör göra, hur, borde vi ringa 911? Det känns som en evighet innan vi får grönt men i samma stund ljuset slår om, gasar Janina och passerar strax kvinnan. Jag tittar ut genom fönstret och ser hennes huvud sticka upp från buskarna. Janina stannar på väggrenen och jag sliter upp dörren och springer bakåt för att hitta kvinnan. Det är rätt mörkt ute, och till en början ser jag henne inte alls. Tankarna går inom mig, vart hon är, kunde vi verkligen inbillat oss allt? Nej. I de mörka buskarna skymtar jag nu en hand. Jag klättrar hastigt över räcket och stoppar ner mobilen. Jag tar hennes hand och börjar dra. Kvinnan är något överviktig, vi står i lutande backe och jag drar och drar. Hon är tung, byxorna är nerdragna, hänger runt fötterna. På grund av alkoholen har kvinnan inte den bästa balansen. Jag drar och tar i, och när kvinnan väl står upp puttar jag henne uppåt och framåt. Jag ber henne ta tag i räcker så hon inte faller igen. Hon säger: "Please don't call the cops!" Jag svarar att vi är där för att hjälpa henne. Jag frågar om hon mår bra, om hur är skadad eller har ont någonstans. Hon säger: "Pull my pants up". Okej, tänker jag. Hon försöker själv dra upp byxorna men när hon släpper räcket faller hon bakåt och jag får ta emot henne och hjälpa henne återfå balansen. Jag tar tag i byxorna, som är dyngsura (troligen från hennes kiss.) Jag hjälper hastigt till att dra upp dem, och hon börjar sedan klättra över räcket tillbaka till vägkanten. Janina hjälper henne över, jag letar lite fort efter kvinnans skor, som hon bad mig om att hitta. Innan bad jag Janina hämta min andra telefon, då jag har en ficklampa i den. Men jag hittar aldrig hennes skor. Vi hjälper henne över räcket, vilket tar en evighet med tanke på kvinnans tillstånd och tyngd. Väl över säger hon igen att vi ska inte ringa polisen, men vid det här laget har jag redan slagit 911. Jag pratar med mannen i telefonen, berättar vad som hänt och vilken gata vi är på. Han ber mig vänta, och frågar sedan fler frågor. I denna stund ser jag en polisbil svänga in på vår väg, och jag säger till mannen i telefonen att en polis är här och vi vinkar åt honom att stanna. Polisen berättar att jag kan lägga på i telefonen, han meddelar på radion att han är med oss. Samtidigt har kvinnat börjat gå, bort från oss. Hon vacklar fram och vi svarar på polisens alla frågor. Han tackar oss, och åker fram till kvinnan och stannar. Vi sätter oss i bilen och kör tillbaka, till Starbucks. Där spenderar vi någon timme eller så. Det första vi gör är givetvis att tvätta händerna, en lång, lång stund.