I'm not really okey, but I will be. I know I will.
Folk frågar mej hela tiden hur det känns när jag åker snart. Det är en jobbig fråga att svara på, såklart. Jag menar, hur långt svar vill ni ha egentligen?! Det är så blandade känslor, jag längtar efter min underbara familj och min bästa vän och hennes lilla bebis! Men det jag lämnar bakom mej känns så hemskt. Jag lämnar så mycket, ett helt liv, med familj, vänner, platser, allt. Det här är mitt liv nu och det finns så många människor och platser jag älskar här. Sedan vill jag inte ge er största utläggningen heller utav vad jag känner. Dels för att jag inte riktigt är säker på vad jag känner, men också för att det är svårt att förstå. Hur många utav er kan föreställa er att lämna ert liv, och aldrig återkomma? Jag har två liv, ett som jag nu ska återgå till, det andra som jag lämnar för alltid. Så många möjligheter, relationer, händelser, som inte fungerar för jag har ett liv i Sverige. Mitt huvud är ett enda virrvarr, och det är verkligen svårt att förklara vad jag känner, vad som rör sig inom mitt huvud. Det är svårt att förklara för mej själv och mina vänner här, och de går ändå igenom precis samma sak.
En sak är säker, detta året har ändrat mig något otroligt mycket och jag kommer nu återkomma hem, starkare än någonsin.
Finaste kusinen. Ska bli så mysigt att få krama om dej! <3