Vad är felet, när Du inte tar chansen att göra skillnad och röstar?

publicerat i Och dessa funderingar., Sådant som berör.;
Hur viktigt tycker ni det är att rösta? 
Att göra sin röst hörd och försöka bidra med någonting till ett bättre samhälle, till ett bättre land, till en bättre värld.
Själv tycker jag det är otroligt viktigt att rösta. Vi har försetts med en chans, ett tillfälle att göra skillnad. Hur kan du inte ta den?
Jag tänker ofta på alla de länder, som inte har rösträtt. Där enbart män får rösta. Där enbart högt uppsatta människor har rätten att rösta. Där vissa människor anses som mindre värda. Där det låter som :Hej du är kvinna. Tyvärr, utan någon annan anledning, får du inte rösta. Vad kan du möjligen medföra, vad kan möjligen en kvinna medföra? 
 
Har ni någonsin tänkt på hur bra vi faktiskt har det? Vi har demokrati. Vi har en rätt. Vi har möjligheter. Vi kan om vi bara vill. Men så många andra människor har inte alls i närheten av hur bra vi har det. De vill, kanske mer än vi, men de kan inte. De får inte. Många kämpar på, i små samhällen runt om i hela världen. Medan vi lägger vår energi på saker som tv-licens och hur hög momsen är, läggs andras energi på en större kamp. En hårdare kamp. Kampen mot brott, våldtäkt, sälja unga flickor. Kampen för vad som egentligen ska vara rätt. 
 
Tänk er, i alla dessa länder, där demokrati inte råder. Där kvinnor inte får rösta. Där svarta inte får rösta. Där bönder inte får rösta. Tänk alla människor som kämpar, kämpar för rösträtten. Kämpar för ett bättre samhälle. Hur många dör inte i kampen? Hur många offra inte sig själva, för att visa att detta inte är rätt? Hur många fortsätter inte att kämpa, kämpa för rätten, trots alla motgångar? 
 
I Sverige har vi i år vad dem kallar, Supervalåret. I år är det två val. Det är val i Sverige men även i EU. Många vet inte vad dem ska rösta på. Partier hit och partier dit. Många är inte insatta, vet för lite. Trots att media uppvakar valen och gör en stor grej utav det hela, går många människor ändå runt helt ovetandes. Ja, alltså, jag vet ju inte vad jag ska rösta på, så varför ska jag då rösta? säger någon. En annan tycker: Det är så många som inte röstar, så vad gör det om jag inte röstar?
 
Screw that!! Om alla tänker så, vad händer då? Då är det ingen som röstar. Givetvis är det inte lätt att veta vad man ska rösta på. Det är svårt att hålla koll på vad de olika partierna står för och vad dem tänker göra annorlunda. Jag tror att många människor tar heller sig inte tiden till att ta reda på det. De finner det inte intressant nog och låter bli att rösta helt. 
 
Det här tycker jag är så jävla fel! Vi har fötts i ett land, där vi har rösträtt, där vi har chansen att påverka. Det handlar inte om tur, eller att vi är värda mer än någon annan. Vi föddes slumpmässigt i Sverige. Ett land med demokrati. Vi har chansen att bidra med något. Att göra en skillnad. Att göra något bra för andra. Igår hörde jag på radion när de diskuterade politiken. "När ni röstar, tänk på dem som har det dåligt i Sverige. Du själv har det bra, och behöver kanske inget konkret, men tänk på alla dem, som kämpar med olika hinder, det är dem som behöver vår hjälp!"
 
Många bäckar små, gör en stor å. 
 
Vad är vi för några människor, om vi inte röstar? Om vi har en chans till att hjälpa till, men inte tar den? Vi väljer bort den självklara möjlighet vi har, som så många, många andra kämpar för att få. Vi tar inte vara på chansen att bidra med någonting. Att rösta, tycker jag, borde vara något vi svenskar är glada och stolta över. Något vi ska ta till vara på. Något vi ska värna om. En chans vi ska ta när den kommer. 
 
Så ta tag i röstningen! Det finns flera olika valkompasser ni kan göra. Svaret stämmer inte alltid med vad ni egentligen tycker, googla då fram om de partierna som hamnade högst. Ta några minuter och läs vad partiet står för. Snart har du hittat ett parti som stämmer överens med dina åsikter. Sedan var det klart! Svårare än så är det faktiskt inte! Sluta komma upp med dåliga ursäkter, det är ändå du själv som förlorar på det i längden. 
 
Vad är det för fel på oss, om vi har en fantastisk möjlighet men inte tar den? 

Rötter i våra liv!

publicerat i Sådant som berör.;
"Alla vägar som vi åkt, alla människor som vi mött, alla platser som vi sett, dem är rötter i våra liv".
 
Ibland längtar vi tillbaka till vad som en gång var. Längtar tillbaka till en speciell resa vi gjorde, ett visst kompisgäng vi hade eller någon rolig händelse. Minnen är något hel fantastiskt, att vi får leva och minnas både bra och dåliga saker vi varit med om. 
Ju längre du varit borta, ju mer det har betytt för dej desto längre tid tror jag det tar att acceptera faktutmet att det är borta. Att det är dags att gå vidare. 
Om du har en bra tid, njuter av resan du gör, människor du träffar kommer dej nära, blir det svårare att säga hejdå. Det blir svårare att lämna det bakom sig. Ibland önskar jag att det skulle vara lättare att lämna det bakom sig, att inte längta tillbaka så mycket. Men när vi gör det, när vi saknar någonting så det gör ont inom oss, då betyder det att vi hade det bra. Det betyder att jag hade ett bra år i USA. Det betyder att resan du gjorde förra veckan var lyckad. 
 
En kompis sa en gång till mej; "Jag är bara inte van vid att sakna någon. Jag har inte växt upp eller blivit uppfostrad så". Jag blev lite paff, undrade hur någon inte kan sakna? Men svarade "när jag saknar någon, är det ett tecken på att jag tyckte om att umgås med personen. Att jag gillar att vara hen nära." 
 
Saknad och längtan tillbaka är två jobbiga känslor. När man längtar tillbaka så det är svårt att fokusera på nuet. När man saknar någon så mycket att hjärtat värker. Varje låt man hör, varje film man ser, varje ord man säger påminner om den personen. När längtan är så stark att bara få komma tillbaka, bara kramas en sista gång. Längtan tar över nuet, gör det svårt att njuta av tillvaron, för vi önskar så att vi var tillbaka på just den där dagen. Tänk när jag gjorde det här, tänk när vi var där.
 
Men utan saknad. Utan längtan. Vad är vi då? Jag saknar min bästa vän. Det är jobbigt, att inte ha henne nära mej. Men när jag saknar henne, så det gör ont, då vet jag också att vår vänskap är på riktigt. Att vi lyckas hålla kontakt trots avståndet. När vi längtar efter någon, låter längtan oss veta att det är den personen vi vill vara med. Den platsen vi vill åka till. 
 
Allting vi har varit med om, finns inom oss. När livet valt en tuffare väg har vi blivit stärkta. När livet varit en dans på rosor har vi skaffat oss minnen för livet. När vi behöver skiljas från någon inser vi vad vi egentligen vill. När vi åker iväg, lär vi oss saker om oss själva, vi lär oss vad som är viktigt för oss och vem som är viktig för oss. 
 
Och jag tror det är vad minnen handlar om. Vissa saker får vi helt enkelt gå vidare ifrån, acceptera att det nu är en del av vårt förflutna. Andra minnen, kanske med människor som står oss allra närmast, får oss att tänka om och välja en annan väg i livet. 
 
 

Igår räddade vi en kvinnas liv, idag känns det som något vi sett på film.

publicerat i Sådant som berör.;
Ursäkta att jag inte bloggat. 
Jag jobbar mycket, väldigt mycket. Igår kväll mötte jag upp Janina, mycket välbehövligt. Vi skulle bara sticka till Starbucks och hänga lite, men det blev en händelserik kväll. Som vanligt när det handlar om oss. Jag ska berätta om vad som hände. 
 
Janina hämtade upp mig, och vi begav oss mot Prince Frederick. Vid trafikljuset skulle vi svänga vänster. Vi stod i filen och väntade på grönt ljus. På högersidan går en kvinna, full. Vi tittar nyfiket på henne när vi väntar. Hon vinglar fram längs vägkanten. Hon stannar upp, drar ner byxorna och sätter sig ner på räcket för att kissa. Vi fortsätter titta lite förvånat, och frågar oss själva om vi verkligen ser rätt. Men ja, det gjorde vi. Janina tittar växelvis på trafikljuset och kvinnan. Vi båda tittar på kvinnan när hon plötsligt faller ner. Hon ramlar baklänges och hamnar i buskarna. Jag tänkte tanken att springa ut och till henne, men det vore inte en bra idé med tanke på all trafik. Till slut får vi grönt ljus, svänger vänster, gör en U-sväng och väntar vid rödljuset för att få köra över korsningen. Vi diskuterar i bilen vad vi bör göra, hur, borde vi ringa 911? Det känns som en evighet innan vi får grönt men i samma stund ljuset slår om, gasar Janina och passerar strax kvinnan. Jag tittar ut genom fönstret och ser hennes huvud sticka upp från buskarna. Janina stannar på väggrenen och jag sliter upp dörren och springer bakåt för att hitta kvinnan. Det är rätt mörkt ute, och till en början ser jag henne inte alls. Tankarna går inom mig, vart hon är, kunde vi verkligen inbillat oss allt? Nej. I de mörka buskarna skymtar jag nu en hand. Jag klättrar hastigt över räcket och stoppar ner mobilen. Jag tar hennes hand och börjar dra. Kvinnan är något överviktig, vi står i lutande backe och jag drar och drar. Hon är tung, byxorna är nerdragna, hänger runt fötterna. På grund av alkoholen har kvinnan inte den bästa balansen. Jag drar och tar i, och när kvinnan väl står upp puttar jag henne uppåt och framåt. Jag ber henne ta tag i räcker så hon inte faller igen. Hon säger: "Please don't call the cops!" Jag svarar att vi är där för att hjälpa henne. Jag frågar om hon mår bra, om hur är skadad eller har ont någonstans. Hon säger: "Pull my pants up". Okej, tänker jag. Hon försöker själv dra upp byxorna men när hon släpper räcket faller hon bakåt och jag får ta emot henne och hjälpa henne återfå balansen. Jag tar tag i byxorna, som är dyngsura (troligen från hennes kiss.) Jag hjälper hastigt till att dra upp dem, och hon börjar sedan klättra över räcket tillbaka till vägkanten. Janina hjälper henne över, jag letar lite fort efter kvinnans skor, som hon bad mig om att hitta. Innan bad jag Janina hämta min andra telefon, då jag har en ficklampa i den. Men jag hittar aldrig hennes skor. Vi hjälper henne över räcket, vilket tar en evighet med tanke på kvinnans tillstånd och tyngd. Väl över säger hon igen att vi ska inte ringa polisen, men vid det här laget har jag redan slagit 911. Jag pratar med mannen i telefonen, berättar vad som hänt och vilken gata vi är på. Han ber mig vänta, och frågar sedan fler frågor. I denna stund ser jag en polisbil svänga in på vår väg, och jag säger till mannen i telefonen att en polis är här och vi vinkar åt honom att stanna. Polisen berättar att jag kan lägga på i telefonen, han meddelar på radion att han är med oss. Samtidigt har kvinnat börjat gå, bort från oss. Hon vacklar fram och vi svarar på polisens alla frågor. Han tackar oss, och åker fram till kvinnan och stannar. Vi sätter oss i bilen och kör tillbaka, till Starbucks. Där spenderar vi någon timme eller så. Det första vi gör är givetvis att tvätta händerna, en lång, lång stund.