Kom och tänka idag på när jag liten. Inte liten som ett barn, men för ca 6 år sedan.
Jag och en kompis var så himla häftiga. Jag är så stolt över oss nu!
Vi var så coola på den tiden, vi gjorde alltid det vi ville och var superöverdrivit glada hela tiden. Vi spred en hel del värme och glädje omkring oss. På skolan fanns även sådana där "coola" typer, som alltid försöker så mycket för att bli populära. Men jag och min kompis var bara oss själva och folk tyckte vi var coola för det. För vi vågade vara oss själva, bjuda på oss själva. Alla tyckte det var så roligt att prata med oss, umgås med oss och vi var inte rädda för någonting. Undrade vi något så frågade vi det bara. Vi pratade med främmande människor om ingenting. Vi var oss. Min vän skrev även till mig: " Vi är vi, lev med det eller blunda förfan". Jag kommer så väl ihåg det.
De vi var då, är min förebild idag. Vi gled sakta ifrån varandra. Men den personen jag var då, som vågade allting, den är jag ännu. Jag kanske har tvekat om det, men jag är hon. Jag är hon som vågar allt, som gör vad hon vill och ingen annan.
Idag fick jag höra: "Måste bara säga att du är så häftig som började prata med oss sådär, det hade jag aldrig gjort..". utav min kompis. Jag mötte henne och en till tjej på H&M för några veckor sedan. Jag och min kompis trodde direkt att de var au pairer, och sedan gick jag bara fram till dem och frågade. Visst var dem det, och tack vare det har jag nu spenderat dagen med en utav dessa tjejer. En underbar och sjukt trevlig tjej! Hade jag inte frågat den dagen, hade jag inte vågat, då hade jag aldrig lärt känna henne.
Jag är en sådan person, pratar gärna med främlingar, för hur kort än samtalet må vara, kommer jag bära med mig någonting ifrån personen. Någonting jag kanske tänker på om flera år, eller ett nytt tankesätt.
