Jag är så stolt över mig själv!!!
Jag hade en ledig kväll, så bestämde mej för att ta en promenad (då jag inte tränade idag när städerskan var här). Tog med en check som jag tänkte lösa in om jag orkade gå så långt. Det gjorde jag, hade ingen tid att passa och det var så skönt ute. Jag skulle säga att Promenad är min bästa vän. Älskar att gå och lyssna på musik, prata för mig själv, tänka över saker och ting och samtidigt se saker. T.ex. rådjur, några vackra löv osv. Iaf, jag kom till "stan", löste in min check och vände för att gå hem. Det började mörkna och som ni vet är jag något mörkrädd. Jag skäms inte för att säga det, jag inbillar mig så mycket hemskheter som kan hända, mördare och grejer. Samtidigt tänker jag, "Om det är meningen att jag ska bli mördad, då blir jag det iaf, vad jag än gör för att hindra det." Men trots det brukar jag få panik när jag går i mörker. Denna kväll, när det började mörkna rejält tänkte jag: "hmm.. vad duktig jag är. Det är nästan mörkt och jag inte rädd. Jag tänker inte på alla mördare som kan gömma sig i buskarna.." Med ens känna jag rädslan stiga inom mig, och jag hade en bra bit hem. Jag visste att jag kunde alltid ringa R för att hämta mig, men jag sa till mig själv: "Du kan klara det här. Fortsätt lyssna på musik och sjung och tänk på annat. Och kommer någon, ja, du lyckas du fly för det är inte meningen att du ska dö ännu." Jag stängde på en favvolåt, och gick hela vägen hem. Så småningom var det riktigt mörkt ute, såg knappt något när bilarna inte lyste upp vägen. Men vad gjorde det?! För jag var inte det minsta rädd. Jag gick, njöt och levde i nuet.
Strax hemma skickade R ett sms om jag var okej, för det var mörkt. Förstår henne, för jag tog ju en lååång promenad. Men kan inte låta bli att le åt mig själv, åt hur modig jag var som gick där helt orädd i mörkret. Ni som känner mig väl vet hur paranoid jag faktiskt är, så detta var ett STORT steg för mig!
Hittade under min promenad.