Ibland blir jag så besviken, men sedan tänker jag att Gud har en mening med allt.
Ni vet känslan då ni verkligen hoppats på något? Då ni varit helt säkra på något och förväntningarna är höga? Sedan har verkligheten slagit in och hela bilden får plötsligt en annan vinkel.
Jag har varit hemma i Sverige ett tag nu. Jag har nu fått mitt schema till hur jag jobbar innan sommaren. Jag hade verkligen hoppats att jag jobbade mer. De kommande veckorna jobbar jag inte alltför mycket, det är helt okej faktiskt, för efter midsommar jobbar jag hela tiden. Jag kommer jobba hela veckorna långa och även dubbelpass ibland. Men att jobba extra mycket innnan sommaren hade varit riktigt nice. Att en stund kände jag mej riktigt besviken.
Att innan det skypat med min fina familj, fick mej att bli extra känslig. Att efter det skypa med en utav mina bästa vänner, fick mej att må mycket bättre. Hon får mej att se ljust på alla situationer, att minnas vad det är jag kämpar för. Hon får mej att minnas mina drömmar och hur stark jag är. Hon gör mej stark.
Att jag nu är ledig mer, ger mej tid till att jobba ute på landet. Det gör mej tid att jobba i kyrkan lite extra. Det ger mej tid att spendera en vecka i Malmö, med mina kära vänner. Har jag nämnt det?! Över midsommar kommer Anni och Isa över från Tyskland och vi ska alla mötas i Malmö, hos Jessica. Även Evelina joinar oss. Att få tillfället att vara där nere i år, i många dagar, istället då för kanske bara en dag ifall jag inte tagit ledigt under den tiden. Jag längtar så otroligt mycket, att äntligen få träffa mina vänner igen. Att få träffa de några av de tjejerna, som betyder mest för mej. Att äntligen få ha vår reunion. Det är något jag värdesätter mer, än någonting annat!